Frågor o SvarPosted by rupeba 2008-10-22 05:40:52Fråga:
Hej Rut och Peter. Jag känner många som beter sig förhållandevis väldigt 'gott' och som strävar efter att vara goda medmänniskor med starka empatiska drag och medlidande med sin nästa. Jag tycker att det är fruktansvärt svårt att peka på synden för dessa människor. När det gäller mig själv kan jag gärna säga att jag är en syndare (i alldeles för många bemärkelser) men det är svårt att dra upp synden och peka på den (man måste ju det till sist, den är ju essentiell för frälsningen) utan att låta fördömande och elak. Hur gör man?
Svar:
Hej och tack för din fråga. Det är säkert många som tänker som du. Hur ska hederliga, snälla människor få insikt om synden i sitt liv? Det är säkert lättare för missbrukaren som ligger på parkbänken att inse att allt inte blev rätt i livet och se sitt behov av omvändelse. Men för medelsvensson, som inte slår sin fru och som inte deklarerar falskt så kan det ofta vara svårare.
För det första så är detta något helt unikt för kristendomen. I alla andra religioner och i alla andra världsliga sammanhang blir vi bedömda efter hur bra vi presterar. I andra religioner måste man bli god nog och prestera för att bli godtagen. I kristendomen gäller nådens princip. Vi blir accepterade utan att förtjäna det, därför att Jesus gav sig själv för oss så att vi i honom får ta emot förlåtelsen för våra synder. Det är goda nyheter för oss som ständigt misslyckas och behöver förlåtelse.
För det andra så handlar frälsningen inte om synderna (det vi gör) utan om synden (det vi är). Syndar gör vi både före och efter att vi blir frälsta, dessvärre. Så det handlar inte om vi syndar eller inte, för det gör vi alla. Det som dina vänner måste konfronteras med är inte vilka synder de har begått, utan att de lever i en trasig, bruten relation. Johannesevangeliet säger att synden är att de inte tror på Jesus (Joh 16:9). Problemet är inte om de lever ett gott och ärligt liv eller inte. Problemet är att de har vänt sig bort från sin skapare. Synden är en bruten relation med Gud. Frälsning är att återupprätta det som är brutet.
För det tredje så är det grekiska ord som är översatt med "synd" i Nya Testamentet "hamartia", som betyder att missa målet. Synd är alltså i första hand inte saker som vi gör fel, utan det är att missa målet med livet. Jag skulle vilja påstå att målet med livet är att leva i harmoni med sig själv, andra och med Gud. Då vi skadar oss själva eller andra så är det naturligtvis synd, men grundsynden är att missa målet, att leva i harmoni med Gud.
För det fjärde så tror jag att alla människor är skapade med en gudslängtan. Alla människor, i alla tider, i alla kulturer har haft ett behov av att tro på Gud. Om man inte har känt Gud har man varit tvungen att skapa en Gud av en sten, en rot eller något annat. Vi är skapade för att höra ihop med Gud. Den längtan som finns inbyggd i alla människor hinner i fatt oss alla förr eller senare. Några hittar fram tidigt i livet. För några tar det längre tid. Men vi kan inte springa ifrån den längtan som finns i varje människa, för vi kan inte springa ifrån oss själva, hur fort vi än springer. En vacker dag kanske dina vänner också stannar upp och frågar sig om detta var allt livet hade att bjuda. Då finns du där och berättar för dem om Jesus. Jag är säker på att din omsorg och ditt liv påskyndar den processen i dina vänner.
Jag vet inte om svaret hjälper dig, men jag vill i alla fall tacka dig för sin fråga. Din fråga visar att du verkligen bryr dig om dina medmänniskor och hur det går för dom. Fortsätt med det.
mvh Peter
Frågor o SvarPosted by rupeba 2008-05-15 21:15:12Fråga:
Har en liten fråga angående eran Dagens Andakt 13/5
"Alltför många kristna har ett felaktigt fokus. Istället för att söka Gud vill man finna sig själv"
Vad är det för skillnad mellan att söka Gud eller att lära känna/finna sig själv?
Jag har hört många säga:
att lära känna Jesus är att lära känna sig själv.
...stämmer inte det?
Gud finns ju i våra hjärtan är med oss
alltid i olika situationer eller hur?
Hoppas ni förstår min undran och kan
förklara för mig?!
------------------------------------------
Svar:
Först vill jag tala om att det är väldigt roligt att du hör av dig så att vi vet att det finns några som regelbundet går in på vår hemsida.
Tack för din fina och relevanta fråga. Jag ska försöka att ge dig ett så bra svar som möjligt eftersom jag tror att detta är något som det finns en viss förvirring omkring i våra dagar.
Det finns ju många religioner, tex. hinduismen som är vad man kallar ”panteistiska” religioner där man tror att Gud finns i allt – han genomsyrar allt - han genomsyrar också varje människa. ”Genomsyrar” är här ett bra ord eftersom man tror att han liksom vattnet i en svamp uppfyller allt på jorden; varje materia.
Enligt Bibeln är Gud en avskild/avgränsad person – skild från allt annat och skild från mig som person. Varje människa är skapad med en unik och avgränsad personlighet.
Kristendomen lär att varje människa är tredelad – med en kropp, en själ och en ande. Vi brukar beskriva det med tre cirklar. I 1 Tessalonikerbrevet talar Paulus om att deras – ande, själ och kropp – ska bevaras obefläckade. Att människan är tredelad står i motsättning till den tvådelade bild som jag tror att de flesta människor i en sekulariserad värld har idag. De flesta tror nog att människan bara är tvådelad, med ett yttre och ett inre. Bibeln är ganska tydlig här. Den tredelade människan är också en avbild av Gudomens treenighet.
Kroppen är förstås vårt yttre jag – det som vi möter omvärlden med. Själen är sätet, eller centrum för våra tankar, känslor och framför allt vår vilja. Det är i själen som vi väljer vem vi vill vara. Vår själ och vår kropp får vi dras med hela livet. Här är varje människa unik. Själen och kroppen är det som Paulus talar om som ”köttet. Det är det som vi fick med oss i den ”första” födelsen – vårt yttre och vår inre personlighet.
När vi talar om frälsning och pånyttfödelse är det, som vi alla vet, inte kroppen och själen som föds på nytt. Nikodemus i Joh. 3 har ju lite problem med detta – Hur ska man kunna födas på nytt när man är en vuxen människa? Detta är inte heller vad Jesus menar.
Det Bibeln talar om är vår ”andes” pånyttfödelse. Man kanske kunna säga att människans ande dog i syndafallet som det berättas om i 1 Mosebok. Det centrum genom vilket människan odlat den nära och direkta Gudsgemenskapen förstördes. Själen och kroppen fick leva vidare utan denna unika gåva och förmåga som människan först hade fått i skapelsen.
När vi blir frälsta blir denna förmåga att kommunicera med Gud återupprättad. Gud föder vår ande på nytt! Vi kan åter kommunicera med Gud som nu flyttat in och bor i vårt inre med sin Ande i vår ande.
I frälsningen har vi fått tillgång till Guds egen Ande som talar in i våra liv. Själen och kroppen är fortfarande de samma, men nu måste vi använda vår vilja för att bestämma varifrån vi vill ta vår ledning. Vill vi lyssna till Guds Ande – en avskild personlighet – som bor i oss, eller vill vi fortsätta att lyssna till de impulser som kommer utifrån och som vi tar in via kroppen och själen?
Jag tror att vi måste ge näring åt vår själ – vår vilja och våra känslor och vårt förstånd genom att läsa mycket i Bibeln – då har vi lättare att lyssna till Guds Ande som bor i oss.
Som du förstår menar kristen tro att anden i människan är mycket djupare än bara själen. Våra känslor är därför ingen bra värdemätare på vår andlighet. Guds ande i oss kan påverka våra känslor, vårt förstånd och vår vilja ”innifrån”, men våra känslor är inte Guds röst i vårt liv.
Efter en lång utläggning, som du gärna får ställa fler frågor om ska jag då försöka besvara din fråga: Vad är det för skillnad mellan att söka Gud eller att lära känna/finna sig själv?
Att söka Gud är att söka världens skapare – Gud den allsmäktige som är så helig att ingen människa egentligen har rätt att ens tänka tanken, att man skulle kunna närma sig honom. I skapelsen fanns hela treenigheten med – det står – Låt oss göra människor till vår avbild i 1 Moseboken. Det enda sätt som vi kan få närma oss och ha gemenskap med den allsmäktige Guden är på grund av att Jesus, Guds son har sonat VÅR skuld. Han har köpt oss tillträde till Gud. Men han har betalat hela priset så rätten att ha gemenskap med Gud är nu också vår – inte på grund av oss själva men på grund av vad Jesus – alltså Gud själv – har gjort.
Att lära känna/finna sig själv – handlar mer om att hitta sin personlighet – vem är jag – dvs. Hur ser min själ ut?
I kristen tro handlar det hela tiden om att låta Gud omskapa oss till att bli mer och mer Kristuslika. Det sker bara genom att anden i oss får mer och mer inflytande över våra tankar, känslor och vår vilja. Vad anden säger kan vi träna oss i att höra, genom samspelen mellan att lyssna noga till anden i oss – observera att vi måste lyssna djupare än till våra känslor – och lyssna till vad Guds ord säger.
De som säger: att lära känna Jesus är att lära känna sig själv tror jag har en alltför låg måttstock för Gud är ju mycket större än oss själva, och detta synsätt leder alltså helt fel – då bedömer jag Jesus efter mig själv – vad jag känner är rätt. Jesus är en absolut – Gud är en avgränsad person skild från mig. Att lära känna Jesus innebär att jag har honom som förebild. Vem han är och hurdan han är kan jag bara lära mig genom att läsa Bibeln. När jag mer och mer förstår hurdan han är får jag en längtan att bli som han.
Hälsningar,
Rut
